Som ni alla vet vid det här laget, är gränsen mellan upplevd situation och generell sanning mikroskopiskt tunn. Därför bör försiktiga rävar, mig inkluderat, tänka sig för både en och två gånger innan uttalande i stil med “Alla jordgubbsplockare är i grund och botten missnöjda livsnjutare” och “Bredvid varje expertkommentatorer sitter det en kille med vuxenacne” lämnar ens läppar.
Med det sagt vill jag ändå påpeka följande. Att hänga på varandras axlar är en utdöende affektionsform. Sanna mina ord, bröder och systrar, snart kommer ni bevittna eran allra sista axelhängning.
Om ungefär sju csn-tyngda, och två ströjobbs-grindande terminer kommer jag stega ut från lärarhögskolan med siktet finkalibrerat på en nyanställning och sjukt mycket pedagogiskt pepp nerpackat i portföljen. Antagligen (och för att vara helt ärlig. Förhoppningsvis) kommer denna blogg vid denna tidpunkt, vara ett minne blott. Trots det, hoppas jag att orden jag är på väg att skriva ner, någon gång i framtiden på något sätt kommer dyka upp mitt medvetande.
Hej små knattar.
Hjärtligt välkomna till Filosofi A, ska ni alla vara. Denna första lektion ska vi faktiskt sticka iväg på ett sidospår till resten av terminens rigorösa genomgång av filosofins urfädrar, för att istället prata om livet.
Vad är meningen med livet? Varför håller vi på på detta viset? och Varför sitter vi just nu och gör någonting vi egentligen inte vill? Svaret är enkelt. Vi vill inte bli olyckliga eller bittra i framtiden. Nu. Det jag vill att ni tar med er från mina lektioner är inte bara en djup kunskap om filosofins alla hörnstenar, utan jag vill även att ni checkar in resväskorna om att det kommer att ordna sig.
För oavsett om du blir lycklig av ett materiellt fulländat liv i innerstan eller blir lika glad av att hänga i sunkiga teaterkollektiv på söder, är kampen den samma. Vi vill alla bli lyckliga, och den chansen försvinner inte bara för att man får underkänt i Filosofi A.
Så. Nu siktar vi på att alla ska få med sig ett MVG hem.
Okej. Det är bara att erkänna rakt upp och ner och rätt in i biktluckan. De senaste månaderna har skribenten på Sveriges snyggaste blogg, Pundaren.se, inte producerat de mest genomtänka och lättlästa texterna, för att uttrycka det milt. Kvaliteten har varit låg, den röda tråden har agerat frånvarande förälder och senaste gången en tråd i alla fall nästan snuddade vid knark-temat? Ingen minns.
Jag vet att ungefär hälften av er just nu sitter med ett förvirrat och besviket leende fastklistrat i ansiktet, tänkandes ”Vad fan håller han på med?”. Jag vet att många av er inte längre kiknar av skratt eller ens drar vid mungiporna vid besökandet av min oas. Jag vet allt det där och det är därför jag skriver dessa rader. Likt en tillnyktrad och tillfälligt klartänkt sjökapten vill jag därför proklamera:
“Jag vet att jag varit ett jävla as de senaste nio veckorna, mannar, men nu jävlar vänder vi på denna skuta och blickar framåt mot ljusare och mer lustfyllda horisonter! Här*. Ni får varsin skiva. Plåster på såren och allt det där..”
* MF Borat (MF Doom & DIGDUG) – The Mask And The Muostach
Ska du katalogisera människor och placera ut dem i små fördomsfulla fack har du egentligen bara två piller att välja mellan. Den ena går ut på att nyansera bilden, slänga in så många variabler som möjligt och hoppas att det för dig närmare den så kallade nakna sanningen. Den andra pastillen är fylld av logiska felsteg och genvägar – genvägar som är nerskräpade med fusklappar och skiter fullständigt i allt vad statistisk sannolikhet heter.
Som den sadistiska lilla motsägesfulla räv jag är, tänkte jag givetvis prova mig på alternativ nummer två här idag. Sätt er tillbaka och njut.
Barn som blir bubbliga i magen av mjölk, blir per definition, bättre människor. Varför undrar ni. Jo, tack vare att varje dag som inte avslutas med ett sittpass på dass är en vinst, lär sig den laktoskänsliga lilla ungen att ta till vara på de övriga dagarna extremt väl. De vet att varje festinbjudan egentligen bara kan rendera i ett maybe, och att julaftnar, nyårskarameller och midsommarbord oftast får tas med en nypa salt. Dessutom. En person som från tidig ålder lär sig att en timme eller två på dass, inte är något konstigt eller jobbigt, utvecklar ett naturligt lugn och resistenta antibakteriella skydd mot stressmage och flackig blick.
Frågor på det?
Jag har alltid varit en högst vidskeplig och konspiratorisk varelse. Där andra sett oskyldiga och harmlösa corn flakes i mjölken som slumpmässiga majsentiter, har jag hittat tydliga och fantastiskt logiska samband. Jag aktar mig visserligen för att bli alltför “a beatiful mind”-ad, men jag gillar fortfarande att leka farligt nästa gränsen för vad som är betraktat som normalt och troligt.
Mitt senaste fynd inom denna specifika hjärngymnastik, är dock på rätt sida av det sunda nätet och bör inte göra er särskilt oroade. Eminem släpper nämligen lagom till min personliga progressions-explosion, en av de starkaste låtarna de senaste tolv åren. Slump säger du. Totalt logiskt menar jag.
Avslutningsvis konstaterar jag att Eminem’s “Dr Bombay”-imitation lyckligtvis inte följt med i flytten, utan att ett heligt förbannat och rasande alternativ istället tagit dess plats. “Recovery” kommer bli något i hästväg. Sanna mina ord, kära vänner.
För en massa, massa år sen när teknik endast användes av nördar, musik bara utövades av musiker och texter skrevs av riktiga fullblodsproffs, ansågs det på vissa ställen i vår penis-formade land, fult och även ett kilo klumpigt att citera nyheter och annat skvaller.
En människa som reciterar Pepe Eng, tänkte man, kan aldrig bli en trevlig och gemytlig bordsherre. Det var en högst logisk slutsats och ingen trodde att cirklarna någonsin skulle rubbas. Detta var alltså innan fågelinfluensan, före vulkanutbrottet och en tankevärld bortom schlagerfestivalen. Idag kan folk inte få nog och hoppar från nyhetsuppslag till nyhetsuppslag som ett gäng pubertala skoltidningsredaktörer. Från en fix till en annan, utan en enda orginell tanke passarandes periferin.
Min något “scribble jam 02″-aktiga rubrik till trots, tror jag ändå att den 2536:e pusselbiten kommer vara det sista av sitt slag, när mitt “så blir du en lyckligare människa”-porträtt närmar sig sitt slut. Den lilla dammiga biten, som längre legat gömd bakom soffan, är en kantig jävel, men ack så enkelt den passar.
Tre ord pryder pappbiten. “Håll dig positiv” (jag vet att vissa av er hellre vill fylla verbplatsen med ett “att vara”, men glöm det. “Håll dig” indikerar en kamp och ett ständigt metaforiskt trampande av problemfyllt vatten. Dessutom blundar det inte för problemen, det konstaterar bara krasst att “trampa vatten din fina jäkel, annars sjunker tillvaron snabbt till botten.”
Varför hålla sig positiv?
- Du blir en behagligare människa att umgås med.
- Livet verkar per definition, bättre.
- Det är smartare.
(Klipp ut – sätt upp på kylskåpet)
Nu i dagarna släpptes en upphottad version av Anton Kristianssons eminenta “Du är knark” och inga mindre än Organismen och Pst/Q står på gästlistan. Ågren lägger det stabilt som vanligt och bör inte göra någon förutom de allra mest reaktionära fansen besvikna. Pst/Q däremot. En gråblek insats där gamla gosskörsmoves sätter fälleben för hela insatsen.
Missförstå mig rätt här. En rappare får och bör utvecklas. Att smeksjunga fram sin vers är lugna gatan. Men sitter man på sveriges vassaste penna och ens sångkvaliteter ligger väl under par, gör man bäst i att lämna balladtendenserna hemma.
Vill du skapa dig din egna uppfattning? Ladda skiten här.
Får många så kallade moderna människor är diskandet av diverse suspekta husatteraljer ett sådant monumentalt stort problem att det överskuggar allt annat. Livet känns trist när den där specialbeställda kaffekaraffen, ostslijsaren eller päronkniven inte vill bli skinande ren.
Så vad gör man? Skaffar lite självdistans och inser att problemet egentligen inte existerar? Givetvis inte. Man samlar ett gäng produktdesigners, kokar ihop en avancerad marknadföringskampanj och stoppar huvudet i sanden. Allt medan det där hemskt trevliga plastberget i Atlanten slickar sig om läpparna och förbered sig för nyrekrytering.
