Pundaren

Jag har alltid varit en högst vidskeplig och konspiratorisk varelse. Där andra sett oskyldiga och harmlösa corn flakes i mjölken som slumpmässiga majsentiter, har jag hittat tydliga och fantastiskt logiska samband. Jag aktar mig visserligen för att bli alltför “a beatiful mind”-ad, men jag gillar fortfarande att leka farligt nästa gränsen för vad som är betraktat som normalt och troligt.

Mitt senaste fynd inom denna specifika hjärngymnastik, är dock på rätt sida av det sunda nätet och bör inte göra er särskilt oroade. Eminem släpper nämligen lagom till min personliga progressions-explosion, en av de starkaste låtarna de senaste tolv åren. Slump säger du. Totalt logiskt menar jag.

Avslutningsvis konstaterar jag att Eminem’s “Dr Bombay”-imitation lyckligtvis inte följt med i flytten, utan att ett heligt förbannat och rasande alternativ istället tagit dess plats. “Recovery” kommer bli något i hästväg. Sanna mina ord, kära vänner.

Eminem – Despicable

Nu i dagarna släpptes en upphottad version av Anton Kristianssons  eminenta “Du är knark” och inga mindre än Organismen och Pst/Q står på gästlistan. Ågren lägger det stabilt som vanligt och bör inte göra någon förutom de allra mest reaktionära fansen besvikna. Pst/Q däremot. En gråblek insats där gamla gosskörsmoves sätter fälleben för hela insatsen.

Missförstå mig rätt här. En rappare får och bör utvecklas. Att smeksjunga fram sin vers är lugna gatan. Men sitter man på sveriges vassaste penna och ens sångkvaliteter ligger väl under par, gör man bäst i att lämna balladtendenserna hemma.

Vill du skapa dig din egna uppfattning? Ladda skiten här.

Om lite mindre än en vecka kommer det i skivställ och vinylbackar runt om i världen, makas plats, dammas rent och ställas i ordning. Likt svältfödda små diabetesbarn har hiphopkonnesörerna dragit ner på sötsakerna den sista tiden – allt för att den förväntade explosionen i mitten av nästa vecka ska bli så kraftfull och intensiv som möjligt. Inte mindre än tre, på förhand, klassiska hiphopalbum är på ingång.

Först ut ur startblacket är Little Brother. Trion har förvandlats till en duo, när Phonte och Big Pooh likt trotsiga småbröder vill visa att de minsann klarar sig minst lika bra utan storebrossan 9th Wonder. “Left Back” är Little Brothers tredje officiella album och enligt rykten på stan, kommer den med åttio procents säkerhet att utgöra en svinviktig milstolpe inom genren.

Häst nummer två är ingen mindre än Devin The Dude, som aldrig någonsin lämnar ifrån sig ofärdiga grejer. “Suite 420″ är givetvis inget undantag, utan Devin fortsätter på sin inslagna bana med gräshyllningar, testikelkittelsnack och bohemromantik. För den som tänker spendera merparten av vår- och sommardagarna med en gäng folköl och lite sticky icky, är detta ett givet soundtrack.

Sist men absolut inte minst har vi Nappy Roots. De skönsjungande grabbarna från Georgia har flugit lågt ett tag, men kompenserar frånvaron med en comeback i storartad stil. “The Persuit of Nappyness” heter skivan och kommer få de mest bittra och cyniska stenansiktena att dra på smilbanden.

Little Brother – Left Back

Devin The Dude – Suite 420

Nappy Roots skiva finns inte tillgänglig riktigt än, men som plåster på såret får ni i alla fall det extremt lugnande omslaget.

Okej, detta inlägg bör kommas ihåg (och kommer eventuellt på läxförhöret på fredag) av följande anledningar:

1. Devin the Dude släpper nytt fullblod den 4/20, för övrigt ett föga förvånande release-datum. Plattan kommer med all sannolikhet att facebook-chatta under namnet “Suite 420″.
2. Från och med idag börjar vi dela ut musikaliska presenter här på bloggen. Vi kör på så länge det fungerar, så länge det är roligt och skulle nu någon borta från hiphoplägret i USA börja gnälla och grina, skyller vi på Google och drar till Thailand.

Devin The Dude -- Do Not Distherb (hype EP inför det stora släppet)

Rapkonnosörer av rang lyckas oavsett sällskap, berusningsgrad eller miljö, alltid att styra in de något inbitna genrediskussionerna på ett av följande tre spår:

1. Svensk hiphop är inte död. Några supportrar valde bara att byta musikaliskt lag.
2. Hiphopen är emellanåt kvinnofientlig, homofobisk eller bara allmänt vidrig. Vi väljer att leva med detta faktum, som en ingift stockholmare.
3. Storytelling-låtar är fixen alla hiphop-junkies innerst inne vill ha. Som heroin fast mer abstrakt.

Punkt tre är intressant, för när denna diskussion oundvikligen dyker upp bland redan nämnda hiphop-gourméer vet du redan på förhand hur listan kommer att se ut. Någon slänger fram Immortal Technique, en annan kontrar med Jedi Mind Tricks och sen dödar den tredje debatten helt, med att slänga in genreguden Slick Rick.

En som aldrig någonsin nämns i dessa sammanhang är Slug från Atmosphere. Det är en jävla skam och en sabla skymf. Lyssna bara på “The Waitress”, “Always coming back home to you”, “Gods bathroom floor”, “The Woman with the tattooed hands” eller “Sunshine” och säg mig sedan, utan minsta lilla darr på rösten, att han inte platsar i diskussionen och jag ger dig hela min samlade förmögenhet.

Naturligtvis vill jag inte att ni, mina fanatiska och hänförda följeslagare, ska springa runt och vänsterprassla med andra lösaktiga hemsidor. Nej, jag förväntar mig en total och blind dedikation, (en tämligen liten uppoffring,) vilket innebär att ni ska sitta och vänta på nästkommande inlägg som små timida och duperade undersåtar. En briljant taktik för att aldrig missa ett gyllende inlägg är att sitta med webbläsaren uppe och och helt enkelt hamra på F5-knappen tjugofyra timmar om dygnet (eller att ni skaffar en rss-läsare – valet ligger i era händer..)

Enda gången jag kan tänka mig att släppa ut er från hundgården och låta er “leka av er” är de fåtal tillfällen Fredrik Strage pressar ur sig wiggerianskt journalist-guld. Nu i dagarna hände just detta, så se så, spring i väg och lek en stund. Men glöm inte var ni kom ifrån, glöm inte att tvätta bort Strages Fahrenheit-parfym och för allt i världen: borsta tänderna innan ni stiger tillbaka in i värmen igen.

Recensentens existensberättigande är ett ständigt återkommande diskussionsämne bland individer som konsumerar olika former av kultur. Så här går det till i runda slängar. En bok, skiva eller film släpps för allmänheten beundran och en utbildad och till råga på allt, välavlönad journalist sågar verket vid fotknölarna. Sympatisörerna av verket blir en aning ledsna och debatten om värdelösa recensenter är ett faktum.

Senast i raden av händelser som framkallat denna variant av hysteri är Nicholas Ringskog Ferrada-Nolis lilla mästerverk om  Zackes “Visst är det vackert“. De anonyma alias som kompletterar inlägget är inte nådiga i sin kritik av kritiken.

“jag misstänker att den som skrev denna recension antingen är bög eller har peniskomplex”

“vi har ju alla varit där själva- man har en uppgift som man skitit i, och väntar till sista minuten. När man väl kommer till den skriver man bara nån sörja som lutar helt åt något håll, sen hoppas man bara att det är rätt håll. Det här var helt enkelt pinsam journalistik. Hoppas verkligen dina översittare uppmärksammar din usla förmåga att analysera musik”

“Det här är sannerligen en sorglig recension. Avskyr att låta ohövlig eller nedlåtande men det finns inget sanningsenligt i vad du skrev. Jag recenserar den som en 5/5 och är trots det relativt kritisk i min bedömning.”

Till råga på allt hittar vi i låten “1000-0 till idioterna” en rad från Zacke som retroaktivt och med bestämdhet slappar upp NRF-N på läktaren.

“Delar ut poäng till alla prettokritiker
För det är personer utan ben, som bara vill visa hur man springer”